Som två klåfingriga barn

Jag och pojkvännen kom ganska tidigt till min terapi så det blev en ganska lång stund i väntrummet. Ja, vi går ej tillsammans som parhästar på alla ställen, men nu följde han med in och gjorde mej sällskap i väntrummet. Då vi båda är ”sjukpensionärer” så får man ta alla tillfällen i akt att försöka bryta vardagens lunk med små utflykter. Då vi först kom dit var flera andra där och pojkvännen påpekade lite diskret att jag ej var tvungen att säga alla mina tankar högt så hela väntrummet hörde. Då tyckte jag att då skulle det ju bli alldeles tyst. Han är bra på det min pojkvän, att försöka bromsa upp mej då jag blir alltför högljudd. Men då alla andra gått in till sina psykologer och terapeuter så var det som vi båda fick ett ryck att börja babbla om saker som fanns i väntrummet som t.ex. Varför fanns det två tv-uttag i detta lilla mellanrum? Min pojkvän som också har ADHD började sen att pilla på olika saker. Kolla lådor i en byrå. En byrå som jag egentligen ville ta med mej hem. Som små klåfingriga barn som lämnats ensamma en stund utan tillsyn. Till sist så kom min kontaktperson och lekstunden var över.

Tur att man ej är vuxen och beter sej på ett korrekt sätt alltid. Så tråkigt det skulle vara.

En reaktion på “Som två klåfingriga barn

  1. påminner om när jag satt på vanliga vårdcentralen och var pratsam och blev jättepratsam tillsammans med en främmande äldre man

    efter ett tag lutade han sig fram mot mig och viskade ”du vet, jag har svårt att hålla tyst och kan säga konstiga saker, för jag har en psykisk sjukdom”. då lutade jag mig fram emot honom och viskade ”det har jag också”. han hade schitzofreni

    sen hade vi hittat varandra och pratade på om sån’t utan att bry oss om dem som satt där och låtsades att inte lyssna hahaha!

Kommentera