Mina tolv år – del 1

Idag har svensk-eritreanska journalisten Dawit Isaak suttit fängslad i Eritrea utan rättegång i tolv år. Dawits bror Esayas Isaak har en tråd på Twitter som döptes till #minatolvar med uppmaningen: Dela med dig av vad du har gjort de senaste tolv åren, medan Dawit Isaak varit fängslad. Detta blev min tweet:

”Blivit fri från alkoholmissbruk. Kämpat med diagnoser Bipolär ADHD PTSD. Varit hemlös. Flyttat ut på landet. Träffat kärleken.

Innan jag skrev om mina senaste tolv år så började jag att fundera om något överhuvudtaget hänt i mitt liv. Men sakta så började minnena komma tillbaka. För tolv år sedan, vad hände då? Var någonstans i livet befann jag mej? Så småningom så förstod jag att många väldigt stora och omvälvande händelser hade skett mej dessa år. Att jag skulle få med allt med ett mycket begränsat antal tecken kändes som ett omöjligt uppdrag. Men jag lyckades till slut få ihop något som jag kände var viktiga händelser i mitt liv. Visst hade man önskat att man hade kunnat skriva saker som ”nytt högavlönat jobb” eller ”köpt mitt drömhus”. Men egentligen inte. Sanningen är ju att bakom de ord jag skrev så finns det glädje, lycka och styrka. Och även om andra kanske tolkar en del av mina ord som negativa så vet jag själv vad de har för egentlig innebörd.

För tolv år sedan så hade jag varit nykter i ett halvår. Jag slutade efter att ha tömt nästan en hel 3 L bag-i-box under natten. På morgonen så hällde jag ut det som fanns kvar samt spriten jag hade hemma. Desperat letade jag i telefonkatalogen efter någon som kunde hjälpa mej. Jag visste inte ens vad jag letade efter utan bläddrade på måfå. Då hittade jag telefonnumret till Länkarna och ringde direkt. Just den gången så måste jag ha haft tur eller så ville ödet mej väl. Kvinnan som svarade kom att betyda väldigt mycket för mej. Att det var hon som svarade i telefonen just den dagen jag ringde kom att bli mitt första steg mot att kämpa mot mitt alkoholmissbruk.

Hon frågade om jag hade druckit och jag svarade som det var. Hon sa att jag kunde få komma upp till henne och prata samma dag, men då jag kände mej så pass berusad och inte hade sovit under natten så bestämde vi att jag skulle komma dit dagen därpå innan jag skulle jobba. Det går inte beskriva hur jag kände mej då jag gick från bussen till Länkarnas lokaler. Jag kommer ihåg att jag spanade runt om för att kolla så ingen som kände mej skulle se mej gå in där. Skamsen är bara förnamnet hur min sinnesstämning var. Men väl inne så kommer en stor bastant kvinna och möter mej och jag kände direkt att jag inte behövde skämmas. Hon hade en sån där härlig finsk brytning och utstrålade värme och trygghet. Jag tror att vi satt och pratade i säkert 1½ timme. Att få prata och berätta allt som jag begravt inom mej. Det blev många tårar men det var en oerhört lättnad att äntligen få berätta för någon som förstod. Som hade varit med om samma. Att hitta stöd och förståelse. Efter mötet så skulle jag gå till jobbet. Vi hade pratat mycket om detta med att erkänna sitt missbruk. Erkänna det inför sej själv och för andra. När jag kom till mitt jobb inom äldrevården så bad jag min personalgrupp att komma och sätta sej ett tag. Så berättade jag för dom att jag var alkoholist.

Kommentera