Månens Natt

En vecka i depressionens mörker där tårarna varit alldeles för många.
Att vemodet skulle störta över mej som en kalldusch just nu kändes bara så fel.
Jag är den som skulle ha varit den starka och stöttande i denna stund.
Men så blev allt så oerhört tungt och sinnet så väldigt mörkt.
Hur ska man förklara att tårarna bildar pölarna vid ens fötter,
då man inte vet varför man gråter?
 

En vecka där sömnen varit min vän och gjort de tunga dagarna kortare.
Nu sitter jag och kan ej sova och ångesten kryper runt omkring mej.
Månen är också vaken men denna fullmåne gör mej inte mångalen.
Denna gång känns vakan bara vemodig och ensam.
Jag längtar efter min älskade som funnits vid min sida.
Jag hoppas han förstår vilken gåva det är för mej.
 

Nu är det bara Månens Natt.
 

Kommentera