Den underbara manin

Vid tre speciella tillfällen idag så har jag gått tillbaka några år i tiden och tänkt på mina tidigare manier. Jag är fri dessa sen några år tillbaka men ibland så får jag en tanke på hur underbart det skulle vara att kliva in i den världen igen. Även om jag vet att jag har varit som allra sjukast vid dessa tillfällen. Långt mer sjuk än vid mina djupa depressioner. Manierna är något så lockande även om man vet att när allt har tagit slut finns bara mörker kvar. För mej så har det alltid varit så att ju högre upp jag har varit desto svårare och längre har mörkret efteråt blivit. Och när man äntligen lyckas ta sej så pass långt upp att man kan se ytan. Då kommer allt man hunnit ställa till med för sej själv och för andra som en rejäl käftsmäll. Och att städa upp efteråt kan ibland ta flera år.

Jag kom och tänka på en blogg som jag postade på hemsidan Bipolarna för många år sedan där jag verkligen kämpade mot en hypomani som likaväl kunnat sluta i en fullt utblommad mani med de psykotiska symtom som ofta följt med. Så därför så postar jag denna blogg igen, just idag. Idag är jag så oerhört glad att slippa dessa skov. Men jag är fortfarande rädd ibland att det ska hända igen.

bar45

Den underbara manin

Igår så hörde jag kyrkklockorna ringa. Närmaste kyrkan är 2.5 mil bort. Kände en doft av gelégodis men några godisar har jag ej hemma.

Jag ligger på gränsen just nu. Jag är väldigt hypoman. Jag har lyckats sova någon timme här och någon timme där. För än så länge vet jag vad jag måste för att inte gå in i mani. Tvingar mej att äta var 12:e timme även om jag ingen matlust har. Kanske jag reder ut denna situation utan att peta i mej antipsykotisk medicin. Jag vill egentligen studsa och dansa runt. Men gör jag det så finns bara en väg.

Manins underbara förtrollande värld. Där jag är en gudinna som ger fred och lycka till alla på jorden. Hur kan man motstå något sådant? Glitter och såpbubblor. Vinet flödar och jag är vackrast i hela världen. Min godhet har inga gränser. Jag ska ställa allt tillrätta och ingen ska mer gå hungrig. De ensamma barnen tar jag i min famn.

Plötsligt märker jag att allt runt omkring mej verkar ha stannat upp. Jag befinner mej i manins karusell och den går bara fortare och fortare. Jag skrattar och ropar. Följ med mej. Till slut så kan jag ej urskilja vad som händer där utanför. Jag snurrar fortare och fortare. Släpp inte taget nu. Släpp inte taget om verkligheten.

bar45

Kommentera