Att möta kärleken för första gången

Tänk ändå om jag hade vetat detta. att jag hade förstått att kärlek kunde kännas så stor och underbar. Då hade jag ej varit så rädd och försökt fly den så mycket som jag har gjort. Fast kanske. Det fanns en mening med allt detta. Min flykt från tvåsamheten kanske var något som var meningen. Att jag skulle förstå den dag som jag hittade den som var min riktiga kärlek. Då ville jag ej längre fly.

Om ödet spelat en roll i mitt liv vet jag ej. men jag börjar tro på att det någonstans fanns en plan för mej att jag av en slump skulle stöta på denna kärlek. Ödet gav mej lyckan. Eller lyckan kanske kom till mej till slut. Kärleken jag nu känner är så stor att den är svår att beskriva med ord. orden räcker inte till. Känslan i mitt hjärta är så magnifik att jag känner mej så stark i min tro.

Samtidigt är rädslan att denna lycka och kärlek ska försvinna stor. Att få uppleva detta och sedan bli ifråntagen den är stor. Ändå måste jag försöka att ej låta dessa mörka tankar överta de lyckliga. Att njuta av dagen idag och se glädjen som en gåva. Den sanna lyckan finns och jag måste försöka att vårda den ömt. Min kärlek kom till mej och jag måste bereda plats för den i mitt liv.

Kommentera