Att koka kaffe och lyckas få en brännskada

Hela livet så har jag varit klumpig, fumlig, klantig mm. Kraschat glas, porslin och lyckats gå in i lyktstolpar och andra saker som man brukar se och väja undan för så man slipper en krock. Jodå, lite av förklaringen på varför det alltid varit så här fick jag då jag fick diagnos ADHD/ADD för drygt 2 år sedan. Medicineringen har gjort att jag är mer koncentrerad och fokuserad i allt jag företar mej samt att jag är inte lika yvig och flaxar så mycket med armar och ben. Trots detta så händer det små ”olyckor” då och då. De flesta gångerna lyckas jag komma undan med något blåmärke eller en bula i huvudet. Antalet glas som gått sönder ska vi tala tyst om.

Idag så skulle vi åka in från byn till närmaste samhället för att handla lite till Valborg och 1:a Maj. Då vi närmade oss byn igen så kände jag tröttheten skölja över mej likt en tsunami. Då jag bara sovit 5 timmar de 2 senaste nätterna så var det i och för sej inte så konstigt. Så det första jag gjorde då jag kom in i lägenheten var att fixa kaffe. Normalt så kokar jag kaffe i en gammaldags hederlig kaffepanna, dock utan pip. Men nu kände jag att jag behövde få i mej koffein fortare än kvickt. Så jag kokade vatten i vattenkokaren och tog fram Pressobryggare. Då jag skulle pressa ner kaffet så sprutar det hett kaffe precis överallt, kändes det som i alla fall. Jag känner hur det börjar bränna som eld på ena handen medan kaffet sprutar ut ur bryggaren lik lava ur en vulkan. Det tar väl någon mikrosekund innan jag hinner reagera och ta bort handen och börja spola den med kallt vatten.

Jag har en ganska hög smärttröskel annars med detta gjorde så förbaskat ont att jag började storgrina. Som man ska då man bränt sej så stod jag med handen under det kalla vattnet. Samtidigt så börjar jag se mej omkring och det är kaffe och sump överallt, på väggen, på golvet, i lådorna. Då börjar jag gråta ännu mer för jag har stökat ner så mycket. Klantat mej. Klumpiga jag som är så hopplös. På något vis så samlar jag ihop mej och häller faktiskt upp en kopp kaffe. Jag känner hur det bränner på handen. Pojkvännen säger att om jag får blåsor borde jag åka in och få det omlagt och kollat. Nej absolut inte, säger jag. Det blir inga blåsor. Jag kan göra en omläggning själv. Sån är jag. Kan själv. Efter jag fått i mej kaffet så plåstrar jag om mej själv efter alla konstens regler. Tar 4 Panodil och hoppas smärtan ska minska lite. Det gör ont, men nu en dryg timme efter incidenten så känns det rätt okej.

Saken är den nu ska ni veta. Att såna här saker händer, och händer mej ofta. En gång för inte så länge sen, när jag skulle hälla av potatisvattnet, så ”råkade” en hand komma i vägen för det kokheta vattnet. Man borde ju inte göra såna här saker så ofta som vuxen. Men så är det. Numera har jag accepterat att detta inte bara beror på att jag är klumpig och klantig, utan det finns en annan bakomliggande orsak till varför koordination och koncentration inte alltid funkar som dom ska. Det känns bättre för självkänslan.

Kommentera